Tomas Andersson Wij

Spelar 24 juli kl 19.30 på Klockarebacken i Skåne-Tranås.

1998 släppte Tomas Andersson Wij sin första platta. Ebeneser var en introvert historia som tog upp ämnen som identitet och tillhörighet. Efter den har ytterligare fyra skivor sett dagens ljus och för varje släpp kan man märka av en liten förändring. Det finns mer liv i musiken och texterna är rakare nu än tidigare.
- Självförtroende är givetvis ett nyckelord. Man måste lita på att isen bär och våga sig längre ut. Min ton går fram ändå, numera gör jag ju till och med glada låtar.

Mobiltelefonen är ett viktigt redskap. Där samlar Tomas melodier till nya låtar och antecknar textrader som dyker upp i tankarna och som känns lovande.
- Fan, jag får inte tappa bort min mobiltelefon. Det är bara så.
Flera gånger har en text fått möta många olika melodislingor innan pusselbitarna fallit helt på plats. Det är en petig låtskrivare som gömmer sig i Wij.
- Tack och lov! Jag har alltid varit petig och tycker inte om att göra saker halvhjärtat.

Som så många andra kreativa personer hämtar Tomas Andersson Wij sin inspiration från sin omvärld. Allt från konstutställningar till bra böcker kan få det att spela i kroppen.
- Jag tror att man har strängar i kroppen och vissa frekvenser får dem att vibrera. Vi söker något utanför oss själva. Ibland är det är nåt som skälver till.
Skrivkrampen borde vara en musikers värsta fiende. Men han verkar sitta inne på en typ av hatkärlek till detta fenomen.
- Varje gång man drabbas tror man att det är slut, att man aldrig mer ska kunna skriva en låt. Men psyket jobbar ju hela tiden, även om jag inte kan skriva.
Han tror att de tysta perioderna är viktiga.
- Annars är det lätt att hamna på automatväxeln, tillslut kör man ner i diket.

I medierna kan man ofta läsa jämförelser mellan Wijs och andra svenska storheter som exempelvis Lars Winnerbäck. Att det snackas och jämförs för mycket gör han klart.
- Jag håller på med en helt annan grej än Winnerbäck. Vi kanske befinner oss på samma gata, men jag tror att de som lyssnar på både mig och honom kan bekräfta att likheterna egentligen inte är så många.
Den bredbenta treackordsrocken är inget för Wij. Han är inte intresserad av den enkelheten som finns i allsångsvänliga refränger. Att det kan skrämma iväg en del lyssnare må så vara.

Andra bloggar om: musik, festival, sommar, semester, kultur, tomas andersson wij